Satt på bussen hem och tänkte på det ena och det andra.. Kom väl egentligen inte fram till något nytt men det var ändå välbehövligt att sitta i mörkret, kolla ut på regnet och bara tänka. Rensa alla jävla tankar jag har. Men en sak är säker; jag har verkligen inte varit guds bästa barn. Jag har gjort misstag och jag har verkligen varit ett jävla svin mot dig. Lätt att vara efterklok säger dom, och jaa! Det är verkligen vad jag är nu, efterklok! Man lär sig av sina misstag säger dom också, jag var dock tvungen att göra samma misstag ett antal gånger för att inse mina fel! Jag fick helt enkelt för många chanser, och jag tog chanserna på fel sätt. För någonting inom mig visste att även om jag gjorde ett snedsteg någon gång, så skulle jag ändå få som jag ville. Tills den dagen när jag själv insåg att det inte funkar så, man kan inte hålla på som vi gjorde. Som jag gjorde! Mitt samvete hann ifatt, som jag försökte förklara för dig. Så jag bröt allting med oss, eller aa. Vi tog väl på ett eller annat sätt beslutet tillsammans! Jag hade egentligen bestämt mig för det långt innan, men det blev inget med det fören du också insåg. Jag skriver inte detta för att jag på något sätt vill att det ska bli vi igen, för det vill jag inte! Även att jag saknar dig, grymt mycket. Saknar tryggheten du gav mig. Även att jag vet att jag någon gång kommer kunna känna trygghet hos någon annan igen, och fram till den dagen så har jag nästan samma trygghet hos mina vänner! (Tacka gud för att ni finns, mina änglar)! Utan jag kände bara att jag måste skriva av mej, vill att andra ska se att jag förstår själv att jag gjort så jävla fel. Vill på något sätt be om ursäkt till dig, men förstår själv att en ursäkt inte är tillräckligt nog. Jag vet att jag förstörde dig, utifrån och in, och det är ingenting som jag kan göra för att få ogjort. Vet också att du inte vill veta av mig, och det har du all rätt i världen till. Men det känns skönt att höra från folk att det kommer dagar då du frågar om mig. Att bakom all hat du har till mig, så bryr du dig ändå! Fast, jag ser också mina misstag på ett bra sätt. Det är någonting jag kommer bära med mig hela livet, jag har liksom facit i handen på hur jag inte ska göra igen. Och utan mina misstag skulle jag inte stå där jag står nu. Starkare än någonsin! Finns nog ingenting jag skulle vilja ändra på just nu, förutom det förflutna!

Fäller en tår och tänker tillbaka på allting!