Hur är det egentligen med utmaningar, vanor och vardag - väljer vi utmaningar och vanor utifrån vår vardag för att ta den enkla vägen eller vågar man ta utmaningar utöver det vanliga? Jag tror jag är bekväm, jag gillar att ha det simpelt men ändå som det alltid har varit. Visst, jag söker hela tiden nya utmaningar men inte mer än jag vet att jag klarar av för jag kan inte ta ett misslyckande. Jag tror jag är rädd för att misslyckas. Har nog fått för mig någonstans att om jag misslyckas kommer folk dömma mig efter det. Och så mitt i allt det så har jag aldrig, och kommer förhoppningsvis aldrig, vara den som bryr sig om vad folk tycker. Komplicerat skit. Jag får ihop saker så förbannat bra i huvudet men såfort jag ska dela med mig i ord så blir det mest bara rörigt och nästintill kaos.