Jag kommer inte ihåg hur man är singel. Vad gör man på helgerna? Super sig stupfull för att inte känna hur ensam man är? Vad gör man på vardagskvällarna? Äter chips och kollar på kärleksfilmer för att sen gråta sig till sömns när man kommit på vilket patetiskt liv man har? Jag vet inte. 

 

Just nu känns det som om någon slitit ut delar av min insida, stampat och slått på dom för att sedan sätta tillbaka allt huller om buller. Allt är en enda stor röra. Mitt liv, min hjärna, min lägenhet. Det gör ont samtidigt som jag knappt känner någonting alls. Märklig känsla.

 

Jag kan inte gråta. Jag har inte panik. Jag är inte förbannad. Jag är bara tom. Tom, förvirrad och med ett hjärta som är rätt trasigt. Även att det här förmodligen var rätt för båda parter kan jag inte låta bli att tänka på om det verkligen är rätt. Om det är såhär det ska vara. Jag var så jävla kär, ja herreminjävlagud va kär jag var! Ingen har någonsin fått mig att må så bra under så lång tid. I ungefär 20 månader har jag fått vara lycklig. Nästan hela tiden. Jag tror det är nytt rekord. Nu ska jag slå rekord igen. Men den här gången ska jag göra det själv. I minst 24 månader (eller resten av mitt liv) ska jag vara den största anledningen till min egen lycka. Och lycklig tänker jag vara. För det har han faktiskt fått mig att förstå att jag förtjänar. SÅ bra har han varit. Min pojk.