"Personen måste höja sin självbild, få bättre självkänsla och självförtroende. Personen måste också lära sig att sätta sina egna behov framför andras, att förstå att hennes eget välmående prioriteras högre än andras i första hand"

 

Tänk om det vore så enkelt; någon skrev ner det på ett papper och en annan såg till att det blev så. Vart börjar man liksom? Jag är trasig från grunden och att bygga upp allt såhär mycket har tagit tid. Nu känns det som att all den tiden är förgäves. Att jag bara sjunker och sjunker längre ner igen. Det går åt fel håll. Men vart fan börjar man att bygga upp mig igen? Tiden går för fort. Jag är inte redo för allt än. Jag vill må bra under tiden. Stanna tiden, jag vill hoppa av

Har haft en toppenhelg, ärligt talat! det går åt rätt håll igen och det känns riktigt skönt. jag har insett vilken fantastisk tid jag har att vänta mig så jag ska fortsätta att se framåt varje dag och längta efter saker som faktiskt får mig att må bra! Yesyes

Ja, så jävla jävla tomt. Jag har delat allt med honom under så lång tid. Skratt, tårar, dåligt humör, ja allt! Bara en sån simpel sak som vad jag åt till lunch. Vem ska jag nu berätta allt roligt/tråkigt/ledsamt som händer i min vardag? Det är ju inte direkt så att man ringer upp sin vän å bah; aa tja vad gör du okej nej ingenting har precis ätit kyckling det var gott... ?

När slutar jag att känna mig såhär ensam? Eller kommer jag någonsin att göra det? Kommer det alltid att göra ont? Kommer jag alltid att tänka på honom hela tiden? Jag önskar att jag kunde flytta hem till mina föräldrar nu, jag önskar att jag kunde bli omhändertagen utav dom, att dom såg till så att jag åt, att jag tog mig upp på morgonen och att jag slapp vara själv såna här stunder. För jag pallar inte det. Jag hatar ensamhet. Det är förmodligen därför jag inte vet hur man är singel. Jag behöver någon att dela vardagen med, att luta mig mot i motvind. Någon som kan ställa ner båda mina fötter på jorden när jag är ute och svävar. Att få vara älskad, att känna sig behövd. 

 

Jag kommer inte ihåg hur man är singel. Vad gör man på helgerna? Super sig stupfull för att inte känna hur ensam man är? Vad gör man på vardagskvällarna? Äter chips och kollar på kärleksfilmer för att sen gråta sig till sömns när man kommit på vilket patetiskt liv man har? Jag vet inte. 

 

Just nu känns det som om någon slitit ut delar av min insida, stampat och slått på dom för att sedan sätta tillbaka allt huller om buller. Allt är en enda stor röra. Mitt liv, min hjärna, min lägenhet. Det gör ont samtidigt som jag knappt känner någonting alls. Märklig känsla.

 

Jag kan inte gråta. Jag har inte panik. Jag är inte förbannad. Jag är bara tom. Tom, förvirrad och med ett hjärta som är rätt trasigt. Även att det här förmodligen var rätt för båda parter kan jag inte låta bli att tänka på om det verkligen är rätt. Om det är såhär det ska vara. Jag var så jävla kär, ja herreminjävlagud va kär jag var! Ingen har någonsin fått mig att må så bra under så lång tid. I ungefär 20 månader har jag fått vara lycklig. Nästan hela tiden. Jag tror det är nytt rekord. Nu ska jag slå rekord igen. Men den här gången ska jag göra det själv. I minst 24 månader (eller resten av mitt liv) ska jag vara den största anledningen till min egen lycka. Och lycklig tänker jag vara. För det har han faktiskt fått mig att förstå att jag förtjänar. SÅ bra har han varit. Min pojk.